foto:
Mattias Klum
Rasspecifik Avelsstrategi
Appenzeller Sennenhund
Utarbetad av
Svenska Sennenhundklubbens Avelsråd i samarbete med uppfödare och
täckhundsägare
Svenska Sennenhundklubben
2005-04-08
Rasspecifik Avelsstrategi för Appenzeller
Sennenhund
Appenzeller Sennenhund är en medelstor,
trefärgad, nästan kvadratisk hund, välbyggd och muskulös med vall- och
vaktegenskaper. Den är livlig, temperamentsfull, självsäker och orädd.
Historia
En vallhund beskrevs i Friedrich von
Tschudis bok "Das Thierleben der Alpenwelt", utgiven 1853, enligt
följande: "Den har ett ljust skall, är en korthårig, medelstor, och
flerfärgad säter- (Sennen-) hund, som dels driver samman hjorden, dels vaktar
bostaden". Dessa hundar fanns framför allt i kantonen Appenzell i
nordöstra Schweiz. Hundarna var trefärgade, mestadels svarta med gula tecken
och vitt på benen, bröst, mage, svansspetsen och som en bläs på huvudet. Det
fanns också hundar som var röda, gula, tigrerade, blå och grå med eller utan
tecken liksom black-and-tan-varianter. Skogvaktaren Max Sieber intresserade sig
för dessa "Appenzeller Trieberli"
och krävde av Schweiziska Kennelklubben (SKG) 1895 att något måste
göras, annars kommer hundarna uppenbarligen med schweiziskt ursprung att försvinna.
SKG tillsatte en kommission med uppgift att spåra upp bra exemplar, ge ägarna
ett diplom och en liten summa pengar för att väcka intresse för att använda
hundarna i avel. Enligt Sieber var kommissionen alldeles för inaktiv, så Sieber
och den tyske kynologen Richard Strebel åkte runt på marknader i nordöstra
Schweiz och kunde då få se 30 till 40 hundar. Tyvärr var många av dem
kastrerade. SKGs kommission utformade en rasbeskrivning 1897 under namnet
"Sennen- oder Treibhund". I Altstätten hölls den första visningen av
dessa Sennenhundar i SKGs regi. Ca 30 hundar bedömdes uppfylla
rasbeskrivningen. Nio hanar och 7 tikar valdes ut för avel. Ägarna fick mellan
5 och 20 franc var. Pengarna, totalt 400 franc, hade kantonen St. Gallens
regeringsråd ställt till förfogande för att rädda hundarna och bygga upp en ras. Elva av de ovanstående 16 hundarna användes
i avel, och är i stort basen för den Appenzeller Sennenhund som finns idag. Max
Sieber avled 1899 och rasen skulle antagligen ha försvunnit om inte professor
Albert Heim, också drivande kraft bakom bildandet av de övriga tre
Sennenhundraserna, energiskt tagit sig an rasen. Hundarna började nu visas på
internationella och nationella utställningar i Schweiz. En annan entusiast för
rasen, Josef Gmünder, var intiativtagare till bildandet av Appenzeller Sennenhundklubb
1906, och då började också en stambok att föras. Albert Heim utformade en
rasstandard som fastställdes 1914, och är med små förändringar fortfarande den
som gäller. Då fanns ca 100 hundar införda i stamboken.
Under 1920-30-talet exporterades hundar
till flera europeiska länder. Tyskland
importerade den första hunden 1923. Utvecklingen av aveln var blygsam och
mellan 1935 och 1938 föddes 25 valpar. Tyvärr dog samtliga hundar under andra
världskriget och först 1952 återintroducerades rasen.
Till Sverige kom den första
Appenzeller Sennenhunden 1969 från Schweiz, Cilla von Steinboden. Cilla omkom
emellertid i en traktorolycka hos ägaren Olle Svensson och hann aldrig ge några
valpar. Olle Svensson tog in en ytterligare tik, Cilla von der Gartegg, från
Schweiz och 1976 fick Cilla 7 valpar med den finske hanen Figaro du Romanel.
Hon fick ytterligare en kull om 7 valpar med samma hane 1977. Ingen av dessa
gick dock vidare i avel.
Britt och Berndt Klingeborn
importerade tre hundar från Nederländerna. Tiken Celesta Dubhthach Cain kom
1997 och hanen Excalibur Dubhthach Cain kom 1998. Hanen Luc van Eemlandia kom
2000 och samägdes med Odenhills Kennel. I januari 2000 födde Celesta Dubhthach
Cain 11 valpar efter den holländska hanen Bikkel Dubhthach Cain och 2001 nio valpar efter Luc van Eemlandia.
Carnavals Celine födde 5 valpar efter Luc van Eemlandia 2003. Luc van Eemlandia
exporterades till en uppfödare i Appenzell, Schweiz, hösten 2003 och används
där som avelshund.
Nulägesbeskrivning
Rasen i Sverige och Europa under 2000-talet
Rasen är i Sverige mycket liten (27
valpar födda 2000-2004), vilket innebär att ett långsiktigt avelsarbete mot
sunda och friska hundar måste bedrivas i ett europeiskt perspektiv baserat på
den avelsbas som finns i Europa, De stora
uppfödarländerna i Europa är Schweiz, Tyskland
och Nederländerna. Rasen är också etablerad i Nordamerika, men är inte
en officiellt godkänd ras av Amerikanska Kennelklubben. Ett europeiskt
samarbete har etablerats sedan 2003. Den tyska Sennenhundklubben (SSV)
anordnade en avelskonferens för samtliga Sennenhundar i Hohenroda, Tyskland,
den 19 augusti 2003. På denna konferens deltog ett flertal europeiska länder
för att diskutera avelsfrågor rörande Appenzeller Sennenhund. Vid konferensen
bildades "The International Study Group Appenzeller (ISGA)". Gruppen
kom överens om att mötas varje år för att diskutera avelsfrågor såsom
tillgängligt europeiskt avelsmaterial, genetiska sjukdomar och utbyta
erfarenheter om rasens utveckling i olika länder. Ytterligare ett möte har
hållits i maj 2004 i Wijchen, Nederländerna. Vid detta möte diskuterades en
inventering av den europeiska avelsbasen med svenska rasspecifika
avelsstrategier som riktlinje. Den engelska översättningen av rasspecifika
avelsstrategier bestämdes till "Sustainable Breeding Strategies for the
Appenzeller Cattle Dog". Nedan
följer ett antal områden som behöver belysas för att utformningen av en
rasspecifik avelstrategi skall kunna vara möjlig på en europeisk grund.
Registreringssiffror i Europa
För
att få en uppfattning om rasens avelsbas och antalet potentiella
avelsdjur är uppgiften om antalet registrerade valpar av betydelse. I tabell 1
visas registreringssiffror för 2000–2003. Antalet födda valpar varierar
kraftigt från år till år beroende på att rasen är liten, och en eller två
kullar mer ett år förändrar antalet valpar väsentligt. Som nämnts ovan är de
största uppfödarländerna Tyskland, Nederländerna och Schweiz. En liten
uppfödning förekommer också i ett tiotal andra länder (Tabell 1).
Tabell 1. Antalet registrerade valpar i rasen
Appenzeller Sennenhund
i Europa 2000 – 2003
________________________________________________________________
Årsregistrering
Land 2000 2001 2002 2003
------------------------------------------------------------------------------------------------
Tyskland 66 79 105 64
Nederländerna 131 68 168 38
Schweiz 139 91 188 176
Österrike 9 25 20 11
Slovakien 6 19 19 11
Finland 7 16 7 18
Sverige 11 0 9 5
Belgien 8 3 10 13
Danmark 8 0 3 9
Frankrike 37 –1 34 14
Italien 1 8 8 –
Polen – – 6 –
Tjeckien 11 12 23 8
____________________________________________________________
Totalt antal 434 322 600 365
______
1 Registreringssiffran inte känd
Skattning av antalet avelsdjur
i Europa
Genom att beräkna antalet avelsdjur som
används i avel under en 10-årsperiod kan en uppfattning fås om hur stor del av
den potentiella avelspoolen som används i avel. Uppgifter har samlats in från 13 länder i Europa, inklusive
Sverige. Säkra registreringssiffror för åren 2000 till och med 2003 presenteras
i tabell 1. Uppgifter under en längre tidsperiod, 1994–2003, presenteras i
tabell 2. Uppgifterna är under den tidsperioden mindre säkra, speciellt antal
födda kullar och valpar, men kan ligga till grund för en skattning av
avelspoolen i Europa. Antalet använda avelsdjur under perioden är mera säkert.
I de flesta länder är det ett mindre antal hanar som dominerar aveln, och det
är inte ovanligt att hanarna har ända upp till 14 kullar i sitt hemland. En
hane skall inte ha mer än 5% av en generations registreringar (5 år) av valpar
för att undvika en dominans och matadoravel av ett fåtal hanar. Som visas i
tabell 2 är det endast i de stora uppfödarländerna Schweiz, Tyskland och
Nederländerna, som det kan vara
möjligt att bedriva en målinriktad avel
med landets eget avelsmaterial. Om detta är möjligt är beroende av landets
inavelsgrad i populationen samt effektiv populationsstorlek och avelsstruktur,
vilket inte är känt för närvarande. I
övriga 10 länder synes det inte vara möjligt att bedriva en avel med
bara eget inhemskt material. I de länder som registrerar ett fåtal valpar per
år är det ofta en importerad hane som används på hela tikmaterialet. Någon
planerad likvärdig användning av avelsdjur med utbyte med andra länder är
mindre vanligt. Varje lands population är att betrakta som subpopulationer i
förhållande till en gemensam europeisk population. Det totala antalet avelsdjur
i Europa under redovisad tidsperiod är 486 (Tabell 2). Detta är endast 13,2% av
registreringarna under samma period. I framför allt Schweiz och Tyskland
fordras en avelskorning för att hundarna skall tillåtas användas i avel.
Grunden för detta är att höja kvaliteten på avelsdjuren, men det begränsar
också urvalet. För närvarande finns endast 24 hanar och 25 tikar godkända för
avel i Schweiz (personligt meddelande, schweiziska avelsrådet, 2005).
Tabell 2. Antalet skattade avelsdjur i Europa,
antalet kullar och valpar 1994–2003
_________________________________________________________________________________
Land Avelsdjur Kullar Valpar Valpar/kull 5%
av en
Tik Hane generations
registrering
valpar/kull
_________________________________________________________________________________
Schweiz 86 52 194 1.400 7,2 35/6
Tyskland 66 49 121 760 6,3 18/3
Nederländerna 47 33 92 700 7,6 18/3
Frankrike 21 19 42 280 6,6 7/1
Österrike 11 12 26 160 6,2 4/1
Finland 12 10 20 135 6,7 3/1
Slovakien 5 7 14 80 5,7 2/1
Tjeckien 4 6 10 54 5,4 1/1
Belgien 5 7 8 50 6,3 1/1
Danmark 5 6 8 50 6,3 1/1
Italien 7 8 12 40 3,3 1/1
Sverige 3 3 4 25 6,5 1/1
Polen 1 1 1 6 6,0 1/1
_________________________________________________________________________________
Totalt antal 273 213 547 3.685 6,1
Totalt antal avelsdjur (% av antalet
valpar) 486 (13.2)
Avelshanarna nyttjas förhållandesvis kort tid i avel. Oftast får hanarna alla sina kullar under en tidsperiod av 2 till 5 år. Någon utvärdering av avkomman efter ett visst antal valpar synes inte förekomma utom i Tyskland. SSV har sedan den 1 september 2004 nya avelsregler för Appenzeller Sennenhund. En hane kan under en 3-årsperiod få maximalt 4 kullar, men kan få ytterligare 2 kullar när 50% av avkomman är utvärderad och höftledsröntgad. Avelsindex för höftledsdysplasi får inte överstiga värdet 102.
I en värdering av avelsdjuren så måste
också hänsyn tas till tikarnas användning. Det förekommer att tikar kan få upp
till 7 kullar.
Användning av täckhundar över landsgränserna i Europa visas i tabell 3. Förvånansvärt få hundar används i avel i flera länder. Endast 44 hanar används i 4 länder eller mindre. Totalt är dessa hanar fäder till ca 50% av alla kullar i Europa. Det är beroende av att hanarna har stort antal kullar också i sina hemländer. Valet av en utländsk hane är betingat av avelsresultatet, där de hanar som har en stor avkomma som visats har en fördel. Utbytet av avelshanar mellan de stora uppfödarländerna visas också i tabell 3.
Tabell 3. Täckhundar använda i flera europeiska länder 1994 – 2003
______________________________________________________________________
Antal täckhundar Antal kullar Antal länder
4 3 2
______________________________________________________________________
Totalt använda
hundar nationellt 213 547
Använda hundar i
flera länder (% av
totalantalet) 44 (20,7) 271 (50,5) 2 12 30
Utbyte av täck-
hundar mellan
Schweiz, Tyskland
och Nederländerna:
CH till DE 13
DE till CH 7
CH till NL 2
NL till CH 2
DE till NL 1
NL till DE 2
______________________________________________________________________
Effektiv populationsstorlek
Det är betydelsefullt att bedöma
antalet hanar/tikar som används i avel. Det är vanligt att färre täckhundar
används än tikar i avel. Genom att beräkna den effektiva populationsstorleken
får vi kunskap om antalet avelsdjur är tillräckligt för att bedriva en sund och
långsiktig avel. Någon samlad europeisk information finns inte.
Rasens totala inavelsgrad
Genom att hålla inavelsgraden låg i
populationen, så minskas riskerna för dubblering och anrikning av dolda/samverkande
defektanlag. Släkskapsgraden är avgörande för hur avelstrategin skall utformas.
Någon samlad europeisk information finns inte.
Avelsstruktur
För att veta mer om avelsdjurens och
dess avkommors användning i avel, studeras rasens avelsstruktur baserad på
individuella täckhundars och avelstikars avelsbidrag som
morfar/farfar/mormor/farmor. Avelstrukturens utseende i Europa är okänd.
Genetiska sjukdomar
Appenzeller Sennenhund har ett antal
genetiska sjukdomar. De viktigaste synes vara höftledsdysplasi (HD) och
patellaluxation. Mindre vanliga är armbågsledsdysplasi (AD), persisterande
höger aortagren, pulmonal stenos, aortastenos, och ektopisk uretär.
Höftledsdysplasi
Fem avelshundar, varav 3 importerats
till Sverige med början från 1997, och hela deras avkomma har undersökts med
avseende på HD. Samtliga avelshundar är
friförklarade liksom avkomman utom en (Figur 1).
I Tyskland började röntgenundersökning
införas 1981. Från 1981 till och med 1992 röntgades i genomsnitt 15,6% av
registrerade hundar. Av dessa befanns ca 35% ha HD. Under åren 1993 till och
med 2002 röntgades i genomsnitt 38% av registrerade hundar med resultatet 21%
HD.
Armbågsledsdysplasi (AD)
Enligt erfarenheter i Europa är
armbågsledsdysplasi (AD) ett litet problem i rasen och någon systematisk
röntgenkontroll har inte bedrivits i något europeiskt land. Ett litet antal har röntgats i Tyskland.
Under åren 2001– –2003 röntgades 26 hundar med resultatet 21 utan anmärkning
och 5 med AD; 3 AD 1 och 2 AD 3. Frekvensen AD i detta material är 19,2%. SSV
har beslutat i sina nya avelsregler (se ovan) att genomföra en tre-årig studie
där alla avelsdjur måste röntgas. Röntgenresultatet är inte officiellt utan är
endast känt för ägaren. Från den 1 januari 2005 så måste ett röntgenresultat
visas upp vid avelskorningen. SSV hanterar röntgenresultaten anonymt. Efter tre
år sammanställs resultaten och bör kunna belysa frågan om AD är ett
sjukdomsproblem i rasen. Ett fåtal hundar uppfödda i Sverige har röntgats med
resultatet utan anmärkning (Figur 2).
Patellaluxation
Patellaluxation synes vara ett ökande
problem i rasen. Någon frekvens är inte känd. I den svenska populationen om 24
djur har två hundar diagnosticerats med patellaluxation. Erfarenheten av
kirurgiskt ingrepp är god. I flera länder undersöks knälederna på avelsdjuren
på frivillig basis, men inget bekämpningsprogram finns.
Övriga genetiska sjukdomar
Som nämnts ovan förekommer tre olika
hjärtsjukdomar i rasen: persisterande höger aortagren, pulmonal stenos och
aortastenos samt ektopisk uretär. Ektopisk uretär har diagnostiserats hos en
hund i Sverige; ingen av övriga sjukdomar har påvisats. Frekvensen av dessa
sjukdomar i Europa är inte känd.
Mentalitet
Appenzeller Sennenhund är livlig och
temperamentsfull med stark vakt- och vallinstinkt. Rasen är något avvaktande
mot främlingar. Det är viktigt att hunden redan tidigt som valp och unghund
genomgår en noggrann socialisering. Hunden kräver en nära kontakt med familjen
och mycket uppmärksamhet. Ett fåtal hundar i Sverige har beskrivits i
mentalbeskrivning hund (MH). I de stora uppfödarländerna Schweiz, Tyskland och
Nederländerna mentaltestas/beskrivs avelsdjuren, ofta kopplade till en
avelskorning med exteriörbeskrivning. SShK anordnar varje år ett flertal
mentalbeskrivningar i egen regi över landet. Utbildade funktionärer finns inom
klubben; mentalbeskrivare anlitas från Svenska Brukshundsklubben. Det är svårt
att få tillräckligt med tillfällen för MH, framför allt beroende av brist på
lämpliga platser. Brukshundsklubbarnas MH-platser är kraftigt utnyttjade, och
för raser som inte tillhör brukshundarna är det i praktiken nästan omöjligt att
få delta i en beskrivning anordnad av en brukshundsklubb.
Exteriör
En beskrivning av rasens exteriör
finns i rasstandarden.
Funktion
Appenzeller Sennenhund är den av
Sennenhundarna som har det största behovet att fungera som en arbetande hund.
Med sitt livliga temperament behöver den få utlopp för sin energi genom att
arbeta. I sitt ursprung är den en skällande boskapsvallare och vakthund. Den
används också som sådan framför allt i Schweiz. I Sverige arbetar flera hundar
som fårvallare. På grund av den nära kontakt som etableras med föraren och att
den är lättlärd, används den i Europa som polishund, lavinhund, draghund,
terapihund, blindhund m.m. Den kan vara framgångsrik i avancerad lydnad och
agility.
SShKs avelsregler för
Appenzeller Sennenhund
Sennenhundarna har genom månghundraårigt avelsarbete fått en
speciell exteriör (beskriven i respektive rasstandard), speciella egenskaper som
arbets-, vakt-, och vallhundar, samt speciella mentala egenskaper. Varje
uppfödare har ett ansvar för att dessa egenskaper bevaras och han/hon skall
besitta erforderliga kunskaper om dessa. Uppfödare skall också ha kännedom om
rasernas speciella defektproblem samt andra för rasen oönskade egenskaper.
Varje hund och tik som
skall användas i avel:
* Skall ha en god och rastypisk exteriör. Bedömning bör ske på
officiell utställning, eller av person med mångårig erfarenhet av rasen.
* Skall ha ett gott rastypiskt temperament. Bedömning kan ske vid
officiella mental-beskrivningar (MH), av domare på officiella utställningar,
eller av annan mycket raskunnig person.
*En hund, som visar aggressivitet mot människor, överdriven
aggressivitet mot andra hundar eller påtaglig rädsla för normala vardagliga
störningar är icke lämplig för avel.
Hanhund som skall användas i avel:
* Skall vara friförklarad från höftledsdysplasi.
* Skall ej vara behäftad med kända allvarliga genetiska defekter.
* Skall med stor urskiljning användas på tikar som uppfyller
SShK:s krav på en avelstik.
Tik som skall användas i avel:
* Skall vara friförklarad från höftledsdysplasi.
* Skall ej vara behäftad med kända allvarliga genetiska defekter.
* Skall ej föda sin första kull före 2 års ålder, men dispens kan
ges.
* Skall generellt ej föda mer än en kull per år. Se SKK:s
grundregler.
* Valpar skall ej levereras före 8 veckors ålder.
Om tiken kommer att föda sin första kull efter 4,5 års ålder, fordras
ett veterinärintyg som specificerar tikens lämplighet för avel.
Hos Sennenhundar
förekommer, liksom hos andra hundraser, defekter och sjukdomar av ärftlig
karaktär. Uppfödaren har därför ett ansvar för att allt görs för att hindra
dessa från att föras vidare inom raserna. Uppfödare bör dessutom avstå från att
göra avelskombinationer utan att först förvissa sig om att dessa i sig inte
innebär en känd risk för att någon ärftlig defekt eller sjukdom skall uppstå.
Ovanstående regler kommer kontinuerligt att vara föremål för
revidering allt eftersom nya målsättningar för avelsarbetet utformas.
Slutsatser, målinriktningar och
prioriteringar för framtiden
SShKs uppgift är att väcka intresse
för och befrämja avel av mentalt och fysiskt sunda samt exteriört fullgoda
Sennenhundar. Appenzeller Sennenhund är en ras som drabbas av ett relativt få
antal sjukdomar som är genetiskt betingade. Hundarna är långlivade och blir i
regel 12–15 år gamla. Det övergripande målet för rasen är att genom ett
målmedvetet, långsiktigt och hållbart avelsarbete utveckla och vårda rasen på
ett sådant sätt att hundens hälsa och välbefinnande sätts i fokus och
prioriteras.
Begränsning av antalet kullar
per avelshund
I ett europeiskt perspektiv är
Appenzeller Sennenhund en liten ras, och det är därför viktigt att en
begränsning av både täckhund och avelstik sker. I annat fall kan lätt en
överanvändning av en enskild hund bli följden. Målsättningen är att:
–
En tik eller hane får under sin livstid ha 2 kullar eller 15 valpar.
Avelsstopp inträder när den 15:e valpen är född
–
Ytterligare en kull tillåts, efter avkommebedömning, med inavelsgraden
<2%
–
Som regel aldrig göra om samma avelskombination
–
Ovanstående regler gäller för avel nationellt
Breddning av rasens avelsbas
Appenzeller Sennenhund är numerärt en
mycket liten ras i Sverige. Det finns inget som tyder på att den svenska
populationen skulle numerärt öka nämnvärt under den närmaste 10–årsperioden. Med
befintlig population av svenska avelsdjur så kan inte en sund och långsiktig
avel bedrivas i Sverige. Avelsarbetet
måste bedrivas i ett europeiskt samarbete med utnyttjande av den europeiska
hundpopulationen som avelsbas. En effektiv populationsstorlek bör överstiga 100
djur, vilket kan vara möjligt att nå i Europa.
Målsättningen är att:
–
Använda den tillgängliga avelsbasen i den europeiska populationen
–
Använda obesläktade djur i avel från den europeiska avelspoolen
–
Inom 5 år skall den europeiska effektiva populationsstorleken vara känd
Minska rasens totala
inavelsgrad
Inavelsgraden i rasen kan inte
beräknas på enbart den lilla svenska populationen, utan måste beräknas på den
europeiska populationen. Dessa beräkningar är inte utförda. Det är mycket
viktigt att hålla inavelsgraden så låg som möjligt i rasen, helst <2%.
Målsättningen är att:
–
Inavelsgraden totalt i rasen i Europa skall inom 5 år vara känd
–
Inga parningar med inavelsgraden >6,25% tillåts i Sverige
–
Inom 5 år skall inga parningar med inavelsgraden >4% utföras i
Sverige
Avelsstruktur
Lika viktigt som att undvika
överanvändning av enskilda avelsdjur, så måste stor vikt också läggas på att
undvika överanvändning av enskilda avelsdjurs avkomma. Detta tydliggörs genom
att studera avelsstrukturen. Det är önskvärt att ett större antal djur bidrar
med likvärdigt antal genetiska bidrag, d.v.s. kurvan skall forma en lindrigt
sluttande platå som följs av en svans med bidrag från djur som prövats i avel
men av olika skäl inte godkänts för fortsatt avel. Far- och morföräldrar bör
inte tillåtas lämna fler barnbarn än två gånger vad en enskild hund fick
producera. Målsättningen är att:
–
Inom 5 år skall avelsstrukturen i den europeiska populationen vara känd
–
Medelst en kontinuerlig övervakning av avelsstrukturens utveckling
arbeta för en minskning av överanvändning av enstaka avelslinjer i
Europa
Genetiska sjukdomar
Höftledsdysplasi
HD är ett viktigt genetiskt problem i
rasen. Av samtliga hundar födda i Sverige samt 3 importer har alla röntgats som
uppnått lämplig ålder med en mycket låg frekvens HD (3,7%; Figur 1). I Tyskland
har benägenheten att röntga ökat; 2001 röntgades 58% och 2002 43,4% av
registreringarna. Frekvensen HD 2001 var 17% och 2002 30,6%. Hundar bofasta i
Sverige följer SShKs avels- och uppfödaretiska regler samt SKKs regelverk. För
att få större effekt i bekämpningen måste hänsyn tas inte bara till
avelsdjurets eget HD-status utan också till bl.a. föräldradjurens och syskons
status. Målsättningen är att i ett europeiskt perspektiv:
–
Arbeta för att öka benägenheten att röntga
–
Arbeta för att inte använda HD–belastade hundar i avel
–
Arbeta för att enskilda djurs
avelsvärde för defekten HD beräknas på
avelsdjurets egenstatus samt syskons och föräldrars
HD-status
–
Inom 2 år ha kännedom om frekvensen HD i den europeiska populationen
Armbågsledsdysplasi
Frekvensen AD i rasen är okänd utom
för de få hundar som röntgats i Tyskland. AD upplevs som ett litet problem, men
bör utredas vidare. Målsättningen är
att:
–
Minst 60% av hundar födda i Sverige röntgas under en tre–årsperiod
–
Hundar med påvisad AD skall inte användas i avel
–
Arbeta för en utökad röntgenundersökning av armbågsleder hos rasen
för att få kännedom om frekvensen i Europa
Patellaluxation
Patellaluxation är ett påtagligt
funktionsproblem hos drabbade individer. Även om ett kirurgiskt ingrepp oftast
är lyckosamt skall defekten kontrolleras med avelshygieniska åtgärder.
Målsättningen är att:
–
Samtliga svenska djur som skall användas i avel undersöks avseende
förekomst av patellaluxation
–
Endast djur friförklarade från defekten rekommenderas användas i avel
–
Arbeta för en utökad kontroll av avelsdjur i Europa
Övriga genetiska sjukdomar
Olika hjärtsjukdomar och ektopisk
uretär bör kartläggas på ett europeiskt plan för att utröna hur stort
sjukdomsproblemen är i rasen. Målsättningen är att:
–
Arbeta för en kartläggning av defekterna i Europa
För övrigt gäller, som alltid, att
sjuka eller kända defekta hundar inte används i avel.
Mentalitet
MH är ett lämpligt instrument för
mentalbeskrivning av hundar i rasen.
Resultaten skall användas av uppfödarna för att få ett mått på avkommors
och avelsdjurs mentalitet. Informationen används sedan i avelsarbetet.
Målsättningen är att:
–
Avelsdjur och så stor del av avkomman som möjligt beskrivs i MH,
företrädesvis vid 12 – 18 månaders ålder
– Varje år utvärderas och redovisas
MH-resultaten av SShKs MH–
–kommitté
Funktion
Appenzeller Sennenhund är en mycket
aktiv hund och behöver utföra ett arbete för att fungera och må bra. Den har en
mycket stark vallinstinkt, som bör tas vara på om möjligt. Rekommendationen är
att:
–
Hundarna aktiveras genom träning i lydnad, agility, drag, sök, m.m.
–
SShK kan vara behjälplig vid anordnande av kurser i vallning
Den rasspecifika strategi (RAS) som presenteras i detta dokument är
att betrakta som en rekommendation, men också som ett åtagande för rasens
uppfödare, hanhundsägare och vanliga hundägare. SShKs åtagande är bl.a. att
stödja enskilda uppfödare och hanhundsägare i deras arbete för att nå de mål
som specificerats ovan. Det är viktigt att SShK ansvarar för spridningen av
detta dokument till rasintresserade och rasens företrädare. RAS skall vara
under en ständig utveckling och det är angeläget att en uppföljning och
återkoppling sker av uppställda mål vartannat år.
Denna rasspecifika avelsstrategi skall börja tillämpas från och med den 1 januari 2006.